Ellen Charlotta Olsson var född 13 december 1885 och dog 22 december 1967.

Ellen Olsson föddes och växte upp i Blockeberg, Tollered. Hennes föräldrar var Andreas Olofsson och Kristina Hansdotter, båda spinneriarbetare. Hon hade inga syskon och gifte sig aldrig. Från tretton års ålder arbetade hon hela sitt liv i spinneriet vid Nääs Fabriker.

Familjen var närmsta grannar till min familj som bodde i Holmåker. Vi umgicks inte direkt men tittade in till varandra då och då. Min far brukade hjälpa henne med pappersarbete och vid kontakter med myndigheter. Efter föräldrarnas död flyttade hon till Bergared (1929), där hon bodde resten av sitt liv. Hon hade inga eller få vänner men en vass tunga. Hon hade mycket att säga och elaka personer gav henne öknamn. Hon var nog Tollereds ensammaste person.

Bergared var en av de arbetarkaserner som fabriken byggde åt sina anställda. Där fanns åtta lägenheter, fyra i varje uppgång och fyra vindsrum, ett i varje hörn. Ellen hade rummet närmast Torskabotten.

– Bengt Henningsson

Idolen

Varenda morgon, sex dagar i veckan vandrade Ellen nerför vägen till fabriken som låg intill sjön Sävelången. Hon kanske gick och funderade över det senaste besöket i kyrkan, hon beundrade prästen och minnet av hans ansikte bar hon med sig resten av veckan, förresten hade hon inte att porträtt av honom, inramat och hängande på väggen hemma?

Efter att hon hade gått en bit till såg hon den röda tegelbyggnaden som var spinneriet. Där hade hon börjat arbeta i slutet av artonhundratalet, när hon var tretton år gammal. Under många år arbetade hon på samma ställe – slutade och gick i pension på egen begäran när hon fyllde sextiosju.

Textilfabriken dominerade det lilla samhället; ägaren till fabriken hade ansvar för skötseln av vägarna, gatubelysningen och den lokala brandkåren.
De anställda blev väl omhändertagna, de själva och deras familjer fick använda tvättstugan, badhuset och vävstolar för tillverkning av trasmattor att ha i det egna hemmet. Där fanns också en liten verkstad med verktyg för träslöjd som de anställda kunde utnyttja.

En gång om året anordnades en dagsutflykt med buss för de gamla som hade arbetat där tidigare.

Det fanns en trygghet för alla som bodde och verkade under fabrikens vingar, men samtidigt kunde detta upplevas som en sorts slaveri – det var lågavlönat och andra arbetstillfällen fanns inte på orten.

Efter en dag i det dammiga spinneriet var det bara för Ellen att traska uppför backen till sin enrumslägenhet i arbetarbostaden. Hon var ogift, hade inga barn eller syskon. Hon lagade mat på en vedeldad spis, där fick hon också värma vatten till disken. Enda sällskapet var radion, enda kontakten med omvärlden var att läsa tidningen, något som hon gjorde flitigt.

Böckerna i bokhyllan antydde hennes intressen: där fanns till exempel ”Värdinnans ABC”, utgiven på trettio- talet, i den kunde hon läsa allt om dukning, att servera maten, inte att förglömma bordsdekorationer och konsten att bjuda in gäster. På kvällen kunde Ellen koppla av med mer sådan läsning, som att kökshanddukar med blommigt mönster var det senaste modet och att det inte var nödvändigt att tacka värdinnan formellt efter en bjudning.

Andra böcker i hyllan var flera exemplar av Nya Testamentet, åtta sångböcker med kyrkliga sånger, en katekes och några översättningar av Luther tryckta med den gamla tyska stilen, säkert ett arv från hennes föräldrar.

Mitt bland alltihop en bok om Kung Gustav den V och hans liv; kungligheter imponerade på Ellen. Hennes idol var en man med makt och inflytande – som kungen eller prästen, men läkare beundrade hon också, om dem och sina många besök hos ögonläkaren pratade hon i det oändliga, när hon fick en chans.

– Wendy Henningsson

Tidningsartikel: De är nöjda med det nya boendet

Öppna artikeln återskapad som pdf

De är nöjda med det nya boendet

– Inte kan man klaga här, det är varmt och gott och lugnt och stilla, säger fru Efraimsson och maken instämmer. Fru Efraimsson tycker det är väldigt bra ordnat pensionärslägenheter med insprängda i husen bland de övriga lägenheterna.

– Det är roligt att se litet ungt folk omkring sig, säger de båda.

Makarna Efraimsson, som tidigare bodde vid Stålebo, har fostrat sju barn, varav två bor strax intill. Alla sju barnen har blivit kvar i hembygden, sex bor i Floda och en i Tollered.

Erik Efraimsson är en händig karl som inte står handfallen när det kommer till praktiskt pyssel. Han har varit trädgårdsarbetare tidigare, men är lika händig med snickarverktyg som med skomakarekniven. Han har själv tillverkat en del av enrummarens möbler och tar gärna emot och lagar familjens skor när de börjar se snedgångna ut.

I samma hus som makarna Efraimsson bor Gustav o. Edit Hult- gren, som flyttade in i mitten på juni.

– Allting finns i lägenheten, och den är väl byggd in i minsta detalj, tycker hr Hultgren, som också gläder sig åt närheten till affärer, stationen o s v. Han är stenkullenpojke och kom till Floda för 22 år sedan.

– Jag kan inte få det bättre. Det enda jag saknar är mina gamla vänner i Tollered.

Den som säger så är fröken Ellen Olsson, 78 år, och bland de första som flyttade in i Riksbyggen vid Arvidssons gata. Frk Olsson gläder sig mycket åt den dam som regelbundet hjälper henne med den grövre städningen och med affärsinköpen.

Fröken Olsson har varit anställd vid Nääs fabriker i 54 år. Hon är född i Blockeberg i Tollered och har gammal erfarenhet av denna tidning, som hon läst sedan hon var 12 år.

När arbetet ånyo sätter igång efter semestern skall Riksbyggen påbörja projekteringen av ytterligare fem hus i Floda. Dessa blir dock i två våningar till skillnad mot dem i etapp 1, som innehöll tre.

Inflyttning i de 60 lägenheterna sker successivt med början försommaren 1965. I oktober-november skall, om ritningarna håller, de sista hyresgästerna ha kommit på plats.

MIKE