Verkstadens vind

Vinden inrymde ett förråd som var oisolerat där olika typer av reservdelar med mera lagrades. Här förvarades också olika utrustningar som användes inom el- och mekaniska arbeten, till exempel kugghjul och elmätare. 

Sadelmakeri och Elverkstad – Översta våningen

Sadelmakare Ivar Adamsson arbetade här. Han gjorde även arbeten för böndernas hästar, seldon, remmar med mera. Dessutom stoppade han möbler. På denna våning låg också omklädningsrummet med tvätt- och duschrum samt matsal. 

På samma våning höll även elektrikerna till och deras förråd låg också där. Utöver kraftstationerna ansvarade elektrikerna för drift, underhåll och nyinstallationer i fabrikerna. Elinstallationer och reparationer i bolagets alla hus och lägenheter ingick också i arbetsuppgifterna. Hit kunde man lämna in sin dammsugare, strykjärn eller taklampa för reparation. Ett kylskåp kunde lagas genom att vändas upp och ner eller få en ny elpatron. På spisar byttes kokplattor och ugnselement. 

Vintertid när kylan var sträng hände det att vattnet eller någon värmeledning frös, då använde man en typ av transformator, stor och tung som anslöts till rör och vattenledningen. Strömmen gick på detta sätt igenom rören och gav värme tills isen smälte. Brandrisken var överhängande då rörskarvarna tätas med lin som kunde fatta eld i exempelvis trossbotten eller väggar på husen. 

Röda lappar sattes upp i fastigheten som skulle göra de boende extra vaksamma på brandlukt. Det fanns även en vedkap som var mobil och egentillverkad som lånades ut till den som skulle kapa ved. Denna anslöt elektrikerna normalt till ett kraftuttag, fanns inget sådant på stället anslöt man direkt i närmsta stolpe med fyra kopplingskäppar med skena rakt på trådarna, anslutningshandsken sattes sedan fast nere på stolpen. Elnätet omfattade ström till 600 hushåll samt vägbelysning. 

Det utgjordes till stora delar av luftledningar på såväl högspännings- som lågspänningssidan och sträckte sig vida utanför samhället. Nääs, Lergraven, Sävhult, Wiebo, Nolhagen, Brännabben, Gårdshult, Mossen, Kärret och Tolleredskog matades med ström från kraftstationerna i Tollered och Torska. Snöoväder, stormar och åska kunde utsätta driften för störningar dygnet runt, vardag som helg. Vid mera omfattande fel var även personal från mekaniska verkstaden behjälplig. Uppe vid sågen fanns ett förråd med ledningsstolpar, ofta klarade man med hjälp av bolagets Willys Jeep att få ut stolparna på plats. Vid svårare terräng anlitades John Larsson som hade tillgång till både häst och traktor. Stormen 1969 orsakade stora skador på elnätet, fabriken stannade i tre dagar och många hushåll saknade ström i flera veckor. 

Det fanns tre återkommande rutiner under alla år: varje måndag 07 – 09 smörjdes och gjordes tillsyn i Torska kraftverk. Fredag eftermiddag kontrollerades vägbelysningen i samhället. Den 21 december skulle granarna på Höja, Ekudden och Brandstationen vara klara att tändas, samtliga med ”egentillverkade ljusslingor och toppstjärna”. 

Arthur Westlund var verkmästare fram till 1974 och efterträdes av Sven-Olof Danielsson fram tills elverkstaden avvecklades 1977. I arbetsgruppen ingick John Johansson, Erik Johansson, Algot Carlsson, Erland Johansson, Agne Jakobsson, Bengt Johansson, Klas Olausson, Kurt Eriksson, Olle Hultgren, Gustav Hultgren och Alf Axelsson (Granström), Gunnar Lovell, Ingemar Frey (Olsson) Martin Johansson, Sven-Olof Danielsson, Sandy Hansson, samt Rune Antonsson. 

Mekaniska verkstaden – Andra våningen

Mekaniska verkstaden låg på andra våningen. Här ansvarade man för driften av maskinparken i fabrikerna vad gällde smörjning och underhåll och reparationer. De rörliga delarna var oerhört många och maskinerna var tillverkade utomlands. Detta innebar ofta att det tog lång tid att få hem beställda reservdelar. Verkstaden tillverkade därför alla kugghjul, axlar och remskivor och man kunde på så sätt undvika längre avbrott i produktionsprocessen. Gustav Andersson var svarvare men hade också förtroendet att inkassera fackavgiften samt dela ut avlöningskuverten inom hela verkstaden. 

Han skötte även om en frivillig semesterkassa där man kunde spara en extraslant i säkert förvar. Ingemar Frey berättar 2020 att han under 1960-talet sparade 10 kronor i veckan att förgylla semestern med. 

Rörmontörerna arbetade med VVS i både fabrikerna och bolagets bostäder. Samhället hade egna brunnar och pumphus, samt ett eget avloppssystem (utan rening). Ansvaret för driften av detta låg på verkstaden. 

Verkmästare över tid var Nils Tage Persson, Ragnar Olsson och Arne Hultgren. I denna verkstad jobbade Gustav Andersson, Pontus Larsson, Evald Larsson, Verner Larsson, Olof Hansson, Anders Nilsson, Rolf Johansson, Erik Olausson, Uno Samuelsson och Henry Henriksson. Rörmontörer var Ivan Olausson, Evert Andersson och Johan Blomberg. Lage Johansson och Gunnar Pettersson. 

Artur Pettersson, Harald Eriksson samt Martin Johansson arbetade också på verkstaden. 

Smide, Plåt – Första våningen

Våningen var delad, 2/3 var smedja och den högra tredjedelen var plåtverkstad. Här gjordes svets, plåtslageri- och smidesarbeten. Man tillverkade egna takrännor och stuprör, skorstensbeslag, ränndalar, och plåttak. Montering ingick i arbetsuppgifterna antingen inom fabrikerna eller inom bolagets bostadsbestånd. ”Element”-radiatorer för vattenburen värme tillverkades och installerades likaså. 

Det fanns också möjligheter att ”sko hästen” eller få andra smidesarbeten gjorda. Detta utnyttjades flitigt mot en blygsam kostnad av lantbrukarna i trakten. 

De som arbetade med detta var Kim Adamsson, Johan Robertsson, Karl Johansson, Carl Olausson och Tommy Adamsson. 

Förslag till förbättringar inkom från personalen. Bolaget premierade idéer som gav produktionen fördelar till exempel i form av att man kunde spara resurser i arbetstid och arbetssätt och verktyg som gjorde svårare arbeten lättare att utföra. Som exempel fick Carl Olausson, smed, pris för konstruktion av en pilformad yxa, så att bandet kring balarna lättare kunde tas av i samband med balbrytningen. 

Det finns fortfarande en hel del material och saker kvar i stugorna som tillverkats i verkstaden.

Snickeri- och Målarverkstad

Huset norr om verkstaden kallades Snickeri- och målarverkstaden och omfattade inredningssnickeri, glasmästeri med mera. Murarna utgick också från samma byggnad. 

Valdemar Hallqvist, Erik Eriksson, Gustav Jansson, Anders Karlsson och svarvare Gustav Adamsson. Målare var bland andra Frans Carlsson, Ragnar Arvidsson, Holger, Axel och Ebbe Ryding. Murare var bland andra Erik Johansson, Erland Olsson, Hilding Johansson. Hans Hansson var byggmästare. 

I nästa hus i samma riktning fanns ett materialförråd som kallades ”Plankeboa”. 

Man hade en hel del hyss för att lätta upp stämningen och säkert förekom en hel del elakheter och mobbning också. Vid ett tillfälle berättades att Erland Olsson och Gustav Karlsson (Tidan) slog vad om vem som kunde bära flest tegelstenar samtidigt på ryggen uppför ett antal våningar i Norra Fabriken där ett arbete med murning pågick. Man ökade med en sten för varje gång. Slutligen vann Erland men noteras bör att Erland bar ned sin sista och vinnande omgång eftersom det inte var hans tur att bära. 

Utearbetarna

Stenmagasinet (Gråstensmagasinet) var transport- och utearbetarnas utgångspunkt. I den röda delen till vänster fanns ett kontor beläget som dessa arbetare utgick från. Själva stenmagasinet användes som förråd. Denna grupp benämndes också ”Grovarbetare”. Man anlade och underhöll vägar, grävde och schaktade för hus, vatten, avlopp och elledningar. Snöröjning, sandning, gräsklippning och buskröjning ingick också. Vid denna tid utfördes det mesta arbetet med handkraft och för denna yrkesgrupp handlade det om utomhusarbete året runt. 

Utearbetare var bland andra Albin Johansson, och i arbetsgruppen ingick Anders Hansson, Axel Karlsson, John Olsson, Axel Melin, Anders Svantesson, Hilmer Olsson, Nils Svensson, Elmar Svensson, John Blomberg och Aron Johansson. 

De som körde lastbilar var bland andra Hugo Robertsson, Erik ”Staffan” Karlsson, Åke Jansson och Åke Eliasson. 

Sågverket och vedgården

Dessa båda verksamheter fanns inom bolaget och detta innebar att virke och material fanns för byggnader, ombyggnader och reparationer. Virket togs efter flottning upp ur sjön Torskabotten och sågades i grövre dimensioner. Därefter staplades plank och bräder utomhus. Efter hand transporterades de vidare till hyvleriet för bearbetning. ”Spillet” vid sågningen tog Vedgården hand om. 

I Vedgården sågades och klövs bitarna till ved som lades i korgar, dessa kördes sedan ut till bolagets tjänstemän eller externa kunder. Arbetare fick bakved hemkörd för egen hantering. Några som arbetade här var Karl Andreasson, Harald Nilsson, Anders Svantesson, John Olsson och Daniel Antonsson. Erik Carlsson var förman. 

Sågverket var beläget vid Torskabottens utlopp och drevs fram till cirka 1955. Timret kom tidigare genom flottning från Ömmern till Torskabotten för upptag inför sågning. Vedgården var placerad mellan ”Såget” och vägen ner mot skolan. Hallqvist var flottare och även Ingvor Andersson (född Blomberg) var med och flottade timmer. 

Hyvleriet med trä- och snickeriverkstad

”Hyvleriet” var beläget mellan kvarnen och skolan. I ”Hyvleriet” arbetade Gustav Karlsson, Elon Svensson, Hilding Eliasson, Carl-Ivar Adamsson, Gustav Adamsson, Karl-Emil Nykvist, Karl Johansson, Konrad Andersson. 

Där fanns förutom hyveln också virkestork, hyvel och en spånsilo (kutterspån) som samlade upp materialet för annan användning exempelvis som strö i ladugårdar. 

Virket som kom direkt från sågen hyvlades och omvandlades till lister och foder, brädor samt konstruktionsvirke i olika dimensioner. Vidare tillverkades lådor till produktionen (fabrikslådor) kompletta fönster och dörrar samt inredning till kök, garderober et cetera. för montering i bolagets bostäder eller fabriker. Även externa specialtillverkningar gjordes. 

Förrådet

I förrådet arbetade Sigvard Johansson, inköpare, Gunnel Nylund (Olsson), lagerbokförare, Karl-Erik Karlsson (Bendén), Gustav Svantesson, Harald Axelsson, Lage Johansson och Lennart Svantesson. 

Harald Axelsson var ”ringare” det vill säga, han ringde i vällingklockan som fanns i Övre Fabrikens torn, 5 minuter före klockan 07 och vid raster och skiftbyten dagtid. 

Förrådet utgjorde också en form av Järnhandel i samhället med ett närmast komplett sortiment av bygg, el- och metallvaror, oljor och smörjmedel. Material som inte fanns på lager togs hem på beställning, till exempel kapitalvaror som spisar, kylskåp och tvättmaskiner samt färg och tapeter. Detta var mycket förmånligt då man som anställd fick köpa till bolagets inköpspriser. 

Repslageri, Mellersta Fabriken, våning 4

Våningen kallades för ”Snörevinn”. Rep och snören tillverkades av olika grovlekar där hela längden på Mellersta Fabriken utnyttjades. Vinden hade inte några fönster. Vid kung Gustaf VI Adolfs besök i Alingsås 1952 tillverkades blågula rep i repslageriet. 

Transporter, lastbilar

Harald Dahlgren arbetade som chaufför och nuvarande Spinnerivägen kallades i folkmun för Dahlgrens väg. Denna väg byggdes mellan fabriksgrinden och utfarten vid nya riksvägen (Riksväg 6) vid Lindhagen. Åke Eliasson arbetade också som chaufför under en period. 

Dahlgren körde i en lastbil som saknade tak inne i Alingsås. Vid ett tillfälle regnade det och han hade satt upp hustruns paraply som skydd. Någon i ledningen såg detta och som tyckte att det såg simpelt ut varför tak monterades omgående. 

Lastbilarna kallades Svankrygg (grå), Ynkrygg (grå), Grönlund (grön och oduglig som lastbil) och Kronlund (en fyrhjulsdriven Volvo LV10 som tagits över från militären). Åke Eliasson körde Grönlund en tid. Han har berättat att när lastbilen inte ”orkade” upp för en kraftigare lutning så vände man bilen och backade upp eftersom som backväxeln var lägre växlad. 

Någon av lastbilarna orkade vid ett tillfälle inte upp för backen från fabriken, det vill säga. vägen genom den gamla porten. Lastbilen tvingades backa upp för backen. Spinnmästare Neubeck såg detta och fällde repliken ”Vaaa, går inte bilen utför längre?”

En Willys Jeep användes av verkstaden, den kallades ”Jeppen”, var gul och brun till färgen och var överbyggd. ”Jeppen” användes i samband med ellinjearbeten och då man drog stolpar och ibland var man tvungen att demontera reservhjulet i eländig terräng för att kunna ta sig fram där det var trångt. 

Brandkåren i Tollered hade en jeep av samma typ som köptes från försvaret efter kriget och målades om från kamoflagefärg till röd. 

Renhållning, Sotning

John Larsson och Erik Johansson arbetade med renhållningen. Detta arbete bestod av latrintömning samt sophämtning i hela samhället. Karl Johansson arbetade som sotare. 

Laboratorium, Kvalitetsavdelningen

För att kunna kontrollera dels råvaror och dels det spunna garnet finns ett antal metoder som visar materialets olika egenskaper som är väsentliga för senare användning och påverkar pris på råvara och garn. De metoder som använts vid Nääs Fabriker är följande:

Pressley
Fiberstyrkeprovare, man kammar ett litet bomullsknippe och spänner fast i två klämmor som man lägger i ett instrument som sliter av fibrerna, sedan väger man mängden fibrer. Detta värde anges i lb/Sq. inch. Resultatet ligger normalt mellan 70 000–80 000. 

Micronaire (Fiberfinlek)
En luftström pressas genom en viss mängd bomull 3, 24 gram. En grov fullmogen (Fiberfinlek) bomull går luften lättare igenom, medan en finfibrig blir kompaktare och får lägre värde. 

Shirley
Provrensapparat. Hur stor procent av råbomullen som går bort i form av damm och skräp, fröskal, neps. 

Uster
Jämnhetsmätare, hur stor procent av materialet som avviker från medelnumret, ju lägre siffra desto bättre. Man har kompletterat denna anläggning med en klunsräknare. 

Enkeltrådshållfasthet
50 cm tråd spänns fast mellan två klämmor och belastas till tråden fasthetsprovare slits av, anges i gram. Man mäter även töjningen som anges i procent. 

Härvhållfasthet
Leaprovning. En 120 yards härva lindad på 80 varv slits av, mäts i lb (pund), och töjningen i procent. 

Snodd
Man lindar upp snodden och räknar varv/tum. 

Nummerprov, Ne
Garn: Man lindar en härva 120 yards lång och väger den. Ne är antalet yards det går på 1 gram garn. Ju grövre garn desto lägre nummer. 

Förgarn: Man lindar av 30 yards och väger. Sträck- och kardband: 3 yards och väger. 

Garnprover klistras upp på svart papper för arkivering. Syftet är att kunna jämföra med standardtavlor för bedömning av jämnheter och neps. 

All provning utfördes i luftkonditionerat rum, som hade en luftfuktighet av 65 % ±5 och en temperatur av 20 °C ±2. Provmaterialet skulle förvarats minst tolv timmar i denna luft innan provning. Detta är internationella regler för all bomullsprovning. 

Man provar även trådbrottsfrekvensen i spinning och förspinning, i regel 1 tim/maskingrupp. 

Innan bomullsråvaran inköptes begärde man offert, erhöll offert med prover medsända och dessa bomullsprover (cirka 200-300 g) provade man, Presley, Micronaire och Shirley på. 

Nils Hammer, Erik Nyholm, Hjördis Jacobsson, Anita Wahlén, Claes-Inge Attemalm, Kjell Svensson, Cecilia Pettersson (Olsen), Åke Efraimsson, Chavadyll Matthew arbetade med dessa uppgifter.