100-åring på Sävegården blev varmt hyllad – 65 år på Nääs fabriker
Gustaf Eriksson 100 år 1975, här med sonen David Gustafsson
– Gustaf, Du är en legend! ”Legenden” ifråga heter Gustaf Eriksson, pensionär på Sävegården i Floda. 100 år i måndags. Yttrandet fälldes av en kvartett från Nääs fabriker (Almedahls AB), vilket företag 100-åringen Gustaf Eriksson tjänat i 65 år, från det han var 12 till dess han fyllt 77! Kvartetten från Almedahls bestod av hrr K-A. Thunman, Gösta Daniels-son. Arne Andreasson och Lars Lundgren. Den senare presentade 100- åringen ett par ljusstakar. Per-Åke Nogander från Alingsås uppvaktade med vacker trumpetmusik och Gunnar och Greta Berg med kuvert. I hyllningsraden deltog dessutom kamrater och personal på hemmet samt släktingar, bland vilka märktes sonen David. 71. På söndagen hyllades 100-aringen med andlig musik i önske programmet ”Det skall vi fira”.
Tidningsartikel: Grannhuset rivs för vägen men potätelannet blir kvar
Grannhuset rivs för vägen men potätelannet blir kvar
GUSTAF ERIKSSON sitter och ser hur de river ner grannhuset. Klokt nog har de börjat upptill. Bit för bit plockas, bryts och dras kåken ned. Bort skall den, kåkuslingen. Den hade kanske kunnat användas i ännu många år men nu skall vägen fram och kåken får vika. Den ryker all världens väg, men sitt ”potätelann” får Eriksson ha kvar.
Gustaf Eriksson
Det är 82-årige Gustaf Eriksson 1 Svea, Tollered det rör sig om. Svea och Göta heter två hus som riksvägen mellan Göteborg och Alingsås förr strök tätt förbi. Men nu har man blivit klar med den ena filen på den nya motorvägen och det har blivit någonting av bygatsstämning över den gamla riksvägen. Den andra filen skall gå rätt igenom Erikssons grannhus. Det som nu rivs, Eriksson minns gott när huset byggdes. Det var i hans ungdom. Och så väller minnena fram.
När han var tolv år började han som sina kamrater på Näs fabriker, i spinneriet. Noga räknat var det den 1 december 1887. Arbetstiden var sex timmar för pojkar mellan 12 och 14 år, tio timmar för dem som var mellan 14 och 18. Sedan var man vuxen och arbetade elva timmar. Arbetet bestod de första åren i att skifta spolar på spinnerimaskinerna. Varje grabb hade 42 spolar att hålla ögonen på. När man blev lite äldre fick man gå över till andra avdelningar och ta grövre arbete.
NIO ÖRE I TIMMAN
– Betalningen var inte att skryta med, menar Eriksson. När jag var 21 år hade jag 9 öre i timman. Efter exercisen fick jag påökt. Hela 1 öre. Då arbetade jag i färgeriet. Det var något mycket annat än nu. På den tiden fick man göra alla grovjobb själv. Maskinerna gjorde sitt intåg först 1899. 1938 blev alltsammans automatiserat, fortsätter Eriksson. Vi äldre fick flytta till andra avdelningar medan de yngre, som lättare kunde sköta maskinerna, fick stanna kvar.
– Disponenten vi hade på den tiden var inget att anmärka på. Han var en bra karl, menar Eriksson, Det var inte farligt att gå till honom och framföra sina problem, Som till exempel min bror. Han efterträdde en på ett arbete. Företrädaren hade haft tio öre i timman, men bror min fick bara sju. Han blev förstås arg och sa upp sej. En tid efteråt kom disponenten hem till mej och frågade efter bror min. Jag sa som det var. Han arbetade nu på annat håll.
– Det skulle han ha sagt till mej, sa chefen. Det är klart att han skall ha sina tio öre. Säj till honom att han skall komma tillbaka.
– Och ja sa till min bror och han kom tillbaka.
POLITISK RUSH FÖRST 1910
Det politiska var det aldrig någon rush på förrän valet 1910, berättar Eriksson vidare. Vid det valet hade arbetarna här som regel fem fyrk. 100 kr i beskattningsbar inkomst blev 10 fyrk. På den tiden hade arbetarna 45 kr i månaden, det blir väl omkring 540 kr om året. De som var ogifta och inte hade några avdrag hade fler fyrk. Vid riksdagsmannavalet 1911 fick högern 28, liberalerna 184 och socialdemokraterna 68 röster här i kommunen. Vi var femton man där jag jobbade och nio av dem röstade på socialdemokraterna. Det var anmärkningsvärt, för på den tiden var man allmänt rädda för att rösta mot de styrande. Men för vart år ökade de socialdemokratiska rösterna.
– Jag kommer ihåg en episod från valet 1922. Det bodde en torpare bortåt Floda. Han sa: Ni har ingen utsikt att komma någonstans på 60 år, så det är lika bra ni lägger av.
På den tiden var det nämligen en allmänt utbredd uppfattning bland arbetarna att folkpartiet tillvaratog deras intressen. Men nu har arbetarpartitet sedan många år majoriteten inom kommunen och allt det som de borgerliga förr lät förfalla har reparerats och så har det byggts så har det nytt. Det är klart att skattekronorna har gått upp. Men det är ju bara en naturlig följd av den förra politiken.
BILDADE ARBETAREKOMMUN 1918
– 1918 bildade vi våran arbetarekommun. Det kom hit en som hette Axel Bråland och bildade den. Jag minns så väl att det var den 16 juni och vi fick 24 medlemmar. Och vid fullmäktigevalet 1920 fick vi sex mandat av 21.
– På den ”gamla goda tiden” var det vanligt – och ofta nödvändigt – att köpa på kredit, fortsätter Eriksson. Det var inte bra. Många blev så efter att de inte kunde klara sina räkningar förrän barnen vuxit upp. En hustrus lott på den tiden var inte avundsvärd.
– Det var dåligt med kommunikationerna förr, fortsätter Eriksson. Inte som nu stora breda vägar. Antingen fick en gå eller ro till Floda om man skulle ha köpt något.
Men 1896 köpte bolaget en ångbåt som gick mellan Nääs och Floda. Det kostade 15 öre för enkel resa. 1924 köpte en borti Hemsjö en lastbil som det var tolv sittplatser på. Den gick till Alingsås onsdagar och lördagar. Sedan har det gått framåt bit för bit. Nu har vi buss med täta turer och skall man någon stans har vi den nya fina vägen.
Den som drar fram bakom knuten på de röda tvillinghusen Svea och Göta. Och som är orsak till att grannhuset vid Erikssons ”potätelann” får vika hädan…
