Kim Adamssons cykelverkstad med mera

Kim var född 1899 och arbetade på Nääs Fabriker som plåtslagare.

Omkring 1930 började Kim att på fritiden reparera och handla med cyklar. Verksamheten var förlagd i en liten tillbyggnad på Lilla Stenhagen. I början deltog också Kims bror Hugo i arbetet. Efter några år flyttade Hugo till USA och Kim fortsatte på egen hand.

I början av 1950-talet byggde Kim ett eget hus till sig och familjen uppe på Mosskullen och i samband med detta avvecklades cykelverkstaden. I det nybyggda huset skapade Kim en liten plåtverkstad för att på fritiden kunna tillverka takrännor, stuprör och diverse andra konstruktioner i plåt.

Ett minne från tiden som granne med Kim Adamsson

I garaget i sitt hus på Mosskullen hade Kim en plåtverkstad. Där tillverkade han stuprör, hängrännor och andra plåtdetaljer till olika byggen. Jag kan ha varit 6 – 8 år när jag ofta på kvällarna fick vara med honom i garaget. Han var så snäll och lät mig ”hjälpa” till och hålla i olika plåtbitar medan han falsade eller gjorde någon bearbetning. Jag kan se mig själv och hur lillgammal jag var. När Kim spottade (snus möjligen) i golvbrunnen spottade jag också i golvbrunnen. Mina bröder sa att Kim tröttnat på mig när han gav mig sparken. Jag ville inte tro det för det var en riktig sparkstötting.

Ragnar Jansson & Tollereds Cykelmekano

Ragnar föddes 1918 på torpet Harås. Han kallades därför ”Haråsen” (eller Haråsaragnar). Efter den 6-åriga folkskolan började han arbeta på Nääs fabriker.

Då Kim Adamsson avvecklade sin cykelfirma vid lilla Stenhagen startade Ragnar i juni 1952 tillsammans med grannen Valter Romvall firman Tollereds Cykelmekano. Där skulle de sälja och reparera cyklar på sin fritid hemma i källaren. Valter var också duktig på att laga och rengöra urverk.

Firman fungerade också som en återförsäljare åt Alingsåsfirman Fritz Johanssons Eftr. Säkerligen var det svårt att ta betalt för själva arbetet. De flesta kunderna var ju grannar/vänner och andra bekanta. Mopederna gjorde också sitt intåg i Sverige vid denna tid.

Ragnars bror Harald Jansson reparerade även han cyklar hemma i bostaden Kvikulla. Detta på fritiden och inte i företagsform.

Verksamheten pågick till slutet av 50-talet.

Sömmerskan i Tollered

Som anställd i Nääs Fabriker hade man förmånen att kunna köpa tygstuvar till ett förmånligt pris. För att det verkligen skulle bli en förmån måste stuvarna förvandlas till kläder. Sömnaden fick då heller inte vara för dyr. Många vände sig då till sömmerskan Valda Svensson.

Valda var uppvuxen i Tibro i Skaraborgs län. Via olika anställningar som hembiträde hade hon hamnat hos familjen Solberg i Hagtorsslätt i Hemsjö. Där träffande hon sin kärlek Nils Svensson. De bosatte sig så småningom i Tollered. Under sin uppväxt i Tibro hade hon lärt sig sömnad av en sömmerska där hon varit hjälpreda.

I Tollered blev sömnaden en förstärkning av försörjningen. Ryktet om den kapabla sömmerskan spred sig och sömnad fyllde Valdas dagar. Det syddes allehanda plagg. Ett vanligt scenario var att en kvinna kom med en stuv och frågade vad kan det bli av det här? Efter lite diskussion kom man fram till att tyget passade till någon trevlig klänning. Men så säger Valda ”Jag tror att det går att få ut några våder till en kjol också”. Tillskärning var en särskild stark färdighet. Det var vanligt att det tygstycke som tygbutiken rekommenderat för en klänning i Valdas händer även räckte till en kjol.

Människor som är riktigt duktiga i sitt yrke karaktäriseras ofta av att de kan skapa från en väldigt enkel beskrivning. Så var det med Valda. Kvinnor kom med en tygbit och en bild på en klänning. Bilden kunde vara ett foto men också väldigt ofta en designskiss hämtad från någon annons. Valda gör en väldigt enkel skiss och tar de mått hon anser sig behöva. Designskissen och måtten blir till mönster som klipps till av gamla tidningar.

Det går snabbt till första inprovningen med en tråcklad första upplaga. Oftast passar det bra och kunden har synpunkter på kjolens längd. Det blir ibland en diskussion om en centimeter. Nästa provning blir i samband med leverans. Så kommer det svåraste momentet såsom Valda upplever det. Vad skall det kosta? På 1960-talet blev det runt 5 kr för en klänning. Var det fler klänningar blev det mängdrabatt.

Kunderna kom från Skallsjö, Lerum, Hemsjö och Alingsås som var kommuner på den tiden. Efter hand blev det inte bara enkla plagg utan avancerade festklänningar och dresser i organza, taft, duchesse och andra exklusiva tyger.

Valda var under 50- och 60-talen helt fokuserad på sömnaden och deltog inte så frekvent i samhällets sociala liv. Ett tidigt engagemang blev en vänskap med Amanda Rammus som kom från Estland. Hon fick hjälp att sy upp klänningar som sändes till hennes släktingar i Tallinn. Vid något tillfälle kom det en handarbetad brosch som tack från Tallinn. Den blev väldigt uppskattad. En fortsättning på den typen av engagemang blev klänningar till Jugoslavien. Det kom ju många arbetskraftsinvandrare från Jugoslavien. Under semestrarna åkte de ofta tillbaka på besök till sina hembyar. Då var det populärt att ha klänningar. Valda fick några kassar med stuvbitar att efter eget gottfinnande sy upp till klänningar av olika modeller. Det kunde bli 10 kr för 7–8 klänningar. Ingen stor inkomst men en glädje i att bidra.

Ett annat bidrag var att sy matchtröjor till ishockeyklubben IK Nääs. Det blev inte tröjor av trikå som det oftast är nu utan någon form av lite grovt poplintyg. Själva tröjorna var ju ingen större utmaning utöver att det var drygt 20 stycken. Det som prövade tålamodet var att sy på alla siffror och bokstäver. Idag är sådana detaljer tryckta på tröjorna. Hur som helst var Valda glad att bidra med sömnad till ishockeyklubben.

En dag kom Sigge Hammar med ett uppdrag. Man hade noterat att ridå och gardiner i Österlyckan var så åldrade att de inte längre höll ihop. Det blev ett stort uppdrag både med avseende på antal produkter och storlek på vissa av dem. Gardiner blev senare en återkommande sömnad när inredningsbutiken Lilla Nääs Interiör sålde måttanpassade gardiner. Det kan ha varit Margareta Johansson på Snipås som ordnade de uppdragen åt Valda. Eventuellt var det också den vägen som Valda under senare delen av livet kom in mer i det sociala livet i samhället. Där fick hon en helt ny roll baserat på en annan del av hennes hantverkskunnande.

Under flera år agerade hon som cirkelledare för en grupp kvinnor som var intresserade av vävning. Ett knappt tiotal kvinnor träffades i vävsalen högst upp i Gamla Kontoret. Det blev en stor glädje att dels får bidra med kunnande, dels att få ett socialt samman- hang som hon inte var van vid. En aktivitet med sam- arbete och planering som var långt ifrån det ensamarbete som dittills varit hennes lott.

Biblioteket

I Österlyckan fanns tidigt ett mindre s.k Folkbibliotek, detta flyttades omkring 1950 till den då renoverade Flygeln.

Böckerna stod här uppställda efter ena väggen i det långa svängda rummet i bottenplanet. I anslutning fanns läs och tidningsrum.

Otto Johnsson och senare Ragnar Höglund förestod biblioteket som var öppet kvällstid någon eller några dagar i vecken. Läsrummet med dags- och veckotidningar hade öppet dagligen.
Numera finns en liten filial till Lerums Bibliotek i Stallbacken, öppet några timmar en dag i veckan.

Damfriseringar

Tollereds första kända damfrisering fanns i en lokal i Österlyckan under ett antal år. Damfrisörska var Ester Carlsson och den stängdes i början på 1950-talet.

Efter ett uppehåll på omkring tio år öppnades en ny damfrisering i västra gaveln på Stora Stenhagen i en ny renoverad lokal av Greta Andersson från Alingsås. Damerna i Tollered kunde även anlita Anna-Karin Johansson i Nolhagen som hade salong hemma och klippte även herrar. Anna-Karin gjorde även hembesök till damerna för hårpermanent.

Kvarn

Kvarnen är delvis uppförd av timmer från gamla Ljungs kvarn, belägen högre upp i Tollered ström.

Huset är byggt i fem våningar och drevs med el för kvarnvalsdrift. Den var främst avsedd för egna jordbrukets spannmålsproduktion, men malde även säd åt bönderna i grannsocknarna Hemsjö och Ödenäs. Dessa kom med hästskjutsar. Hästarna ställdes in i den intill- liggande stallbyggnaden. Driften upphörde på 1960-talet och byggdes senare om till lägenheter.

Renhållning

Renhållning i samhället sköttes av John Larsson i många år fram till att det blev kommunalt i mitten på 1960-talet, då tog Skallsjö Renhållning efter upphandling över sophanteringen i Tollered och Floda med Herbert Eriksson som ägare. I 33 år hade de kontrakt med kommunen, tills Ragn-Sells tog över sophanteringen på 90-talet.

Handelsträdgårdar

Höja Trädgård med trädgårdsmästare Wilhelm Andersson ägdes av Nääs Fabriker tills Almedahls köpte koncernen 1961. Wilhelm Andersson tog då över verksamheten i egen regi tills nedläggningen av trädgården runt 1970. Det finns fortfarande stenmurar kvar från verksamheten.

Ekuddens trädgård var Nääs Fabriks med trädgårdsmästare David Andersson, och senare Einar Axelsson. Trädgården lades ner i slutet på 1970-talet.

Övrigt

Gun Lönedal hade i sitt hem på Brännabbenvägen 12, under några år på 1970-talet en stuvbod med klänningstyger och gardiner, kallad Tollereds Tyger.