Ja kors i herrans namn vad det går långsamt fram… I två dokument har jag samlat tre artiklar som handlar om mitt liv i Tollereds fotboll. Där allt började och som lett mig till fotboll över hela världen och inte minst in i den förtrollade värld som fotboll är. Det är mina berättelser från en resa som jag inte vill ha ogjord.

När industrialiseringen så sakteliga under tidigt 1800-tal började ta fart inleddes den ständiga välståndsperiod som sedan dess rått. Men omställningen från bondesamhället var inte smärtfri.

Tidigare generationer hade fått söka sig till varandra när man ville träffas. Industrialiseringen tvingade människorna att råkas oftare, på arbetsplatsen, i affären. Ja, ytorna blev mindre för människor vana att träffa sina ”grannar” på kyrkbacken på söndagarna och de gillen som med jämna mellanrum anordnades för att bryta vardagarnas inrutade och säkert många gånger monotona liv.

I industrisamhällena uppstod snart det omvända problemet. För att det utbredda alkoholmissbruket, som följde med från bondesamhället inte skulle ta överhand, tvingades brukspatroner/industriägare ta visst ansvar för också arbetskraftens fritidssysselsättningar. Självhushållningen följde med från tidigare liv. Mark för att odla familjens uppehälle ställdes till förfogande, det var fritt fram att fiska i vattendragen och att ta till vara det naturen bjöd på: bär, svamp, växter av alla de slag och inte minst bränsle för kaminer och spisar.

När första arbetstidslagen i vårt land 1919 fastställde 48 timmar/vecka (eller åtta timmar per dag i sex dagar) växte behovet av fritidssysselsättningar för de många. Tidigare hade arbetstiderna varierat. Jag har hört berättas om människor som arbetat både 60- och 72-timmars i veckan. Kommunikationerna var ännu starkt begränsade, för dem som hade sina rötter så nära som en mil var ett besök där att se som en dagsutflykt. Cykel var ännu inte var mans egendom, vi hinner en god bit in i 1900-talet innan det blev så. Något som får mig att fundera på min farmors morfar. Han gick hade varje dag, de sju-åtta kilometerna från ett litet torp nära Östergården vid Sävhult till Nääs Fabrik. Däremellan arbetade han tio-tolv timmar med raster inlagda. Vilket betydde att han var hemifrån 12-14 timmar per dygn. Dessutom utan ersättning vid sjukdom och andra besvärligheter.

Möjligtvis hade han tid och kraft att hjälpa till med några av de tyngsta sysslorna på torpet. Barnen var, även om de inte slutat skolan, beredda klara av och hjälpa till med små bidrag. Som att hugga ved, kanske bära in vatten, skotta snö och i värsta fall skaffa foder till en ko och till den i det närmaste obligatoriska grisen. Grisen var den tidens kombination av matavfallstunna (kompost) och det enda större tillskottet i den animaliska kosten fattiga familjer hade råd med.

De som av många olika anledningar blev kvar på sina nya bostadsorter behövde alltså sysselsättning under icke arbetstid.

Samtidigt, 1850, som emigrationen till Amerika inleddes, började de svenska industriägarna upptäcka att en ny, som man var på väg kalla större fara, vara på gång från Tyskland, fackföreningsrörelsen. Amerika lockade med en annan lycka, tyckte företagsägarna. I Tyskland hade arbetarna nämligen upptäckt att de kunde få makt när de slog sig samman. De egna företagarna hade själva gett ledtrådar och visat vägen genom sina starka skrå-organisationer.

Från 1850 och 70 år framåt i tiden lämnade cirka 1,2 miljoner medborgare vårt land för att söka sin framtid på andra håll i världen. Den allra största delen gav sig i väg till Amerika. Tollered tillhörde inte de trakter som drabbades mest. I min barndom, undantagandes andra världskriget, var det ändå ett litet antal som fick besök av barn, eller syskon, numera bosatta i ”det stora landet i väster”. I Småland förlorade de kommuner som blev av med flest invånare omkring hälften av sin befolkning.

Företagsledarna i industrisamhällena hade svårt att sätta stopp för emigrationen. Den som en gång bestämt sig gav sig i regel av. Nämnas ska att cirka 20 procent av dem som flyttade ut återvände inom en 20-årsperiod. Tappet av ung och driftig arbetskraft var stort.

Enklare var det då med den andra farsoten, fack-föreningarna.

Arbetstagarna förfogade varken över mark eller lokaler där man kunde samlas. Bolagsledningarna låg inte på latsidan, de samarbetade idogt. De som försökte bilda fackföreningar frystes ut och avskedades i många fall. I de större städerna var taktiken inte lika framgångsrik – det fanns alltid de arbetsgivare som behövde folk – och utan arbetskraft fungerade inte industrin. Företagare på mindre orter samarbetade däremot. Jag har hört berättelser om unga män som avskedades och samtidigt nära nog bannlystes. Företagarna underrättade varandra brevledes om att ”arbetaren N.N. som gjort sig känd som upprorsmakare och försökt bilda fack-föreningar har avskedats och vi rekommenderar inte att han anställs.”

Jag har – i samband med fotboll(!) och avlägset släktskap – hört en berättelse om två unga män från Tollered som lyckades hitta anställningar först sedan de hamnat långt från hemorten: den ene i Billingsfors i Dalsland, den andre i Kilafors i södra Hälsingland.

Jag har också berättelser om hur en av grundarna av Tollereds IF, han hette Valter Adamsson, reste till USA och blev framgångsrik företagare. Han återvände vid åtskilliga tillfällen till sin hembygd. Då kallade han sig enligt amerikansk sed Walter S Adamson men deklarerade alltid att han kom ihåg sina ungdomsår och fotbollen i Tollereds IF med största glädje. Ett litet tillägg: Walter S Adamson tog sitt namn efter samma modell alla nyanlända med tankar på att stanna kvar i USA gjorde. Brorsdottern Anita (gift Svensson) minns att han lade till ”S” i namnet, bokstaven för andranamnet är på gränsen till nödvändig i USA. Men Walter, som med stor säkerhet inte hade något andranamn, kallade sig Senior med samma namnbetydelse på svenska. Han var inte ensam om modellen. När Harry Truman strax före andra världskrigets slut 1945 ersatte den hastigt avlidne Franklin D Roosevelt upptäcktes att inte heller han hade något andranamn. Men president blev man inte utan att ha ett andranamn, Truman satte också till ett S, Harry S Truman. Något namn bakom namnet S fanns inte.

Walter S Adamson donerade tre pampiga pokaler, ”Amerikapokalerna”, som Tollereds IF och Floda BoIF årligen kring 1960 spelade om. Det kan vara så att det var hans gåva när Tollereds IF 1958 firade sitt 50-års-jubileum. Pokalerna, av olika format, stod på spel mellan A-lag, B-lag och pojklag. De vandrade tills att någon av föreningarna vunnit tre gånger – en pokal för varje nivå stod på spel. Jag minns att vi i Floda vann B-lagspokalerna, jag ingick själv i laget åtminstone i två av matcherna. Hur det gick i de två återstående kategorierna minns jag inte.

Idrotten blev under de tidigaste expansionsåren på så sätt en företeelse som fyllde flera viktiga uppgifter sett ur såväl företagens som deras anställdas ögon.

Mycket har skett under de långt över hundra år som idrotten fått ett allt starkare grepp om oss svenskar. Även om det i dag är de största städerna som har starkast inflytande över idrottens mångskiftande verksamhet så lever fortfarande ”bruksandan” kvar. Den uppstod i ett ganska tidigt skede, såväl företag som bosatta lärde sig känna stolthet när föreningar eller enskilda utövare spred glans och ära över deras ort: Vem hade känt sig hemma med ortsnamn som Degerfors, Åtvidaberg, Leksand, Edsbyn, Tärnaby och andra om det inte hade varit för deras framgångsrika idrottsutövare?

Politiken har både stärkt och tappat greppet om idrotten. Nu för tiden säger sig både vänstern och högern att de stöttar idrotten efter bästa förmåga. I många fall är det säkert så. Det har funnits motstånd på båda sidor men för mig står det klart att det var i det som kan kallas bruksorterna som svensk idrott professionaliserades. Många företag öppnade skenanställningar för framgångsrika idrottsmän som var villiga tävlas för ortens förening och att anställa en känd idrottsman handlade ofta om att skaffa popularitet på olika områden.

Historien om Sven Jonasson, IF Elfsborgs största namn under 1930- och 1940-talet bekräftar uppfattningen om idrottens stora inflytande:

”Sven Jonasson var anställd av textilfärgningsföretaget Ernst Just i Borås. När fabrikören vid ett tillfälle hade besök av kolleger från sitt forna hemland Österrike reagerade en av gästerna på att det låg en man och sov på en bal med tyg. När han påpekade det för Just reagerade han snabbt med att sätta ett finger framför läpparna och viska, ’tyst, det är Sveriges landslagscenter i fotboll som vilar, han spelade match i går’.”

Så gick det nog inte till på de mindre bruksorterna men det förekom ett tydligt samspel mellan Nääs Fabrik AB och Tollereds IF på den tiden det begav sig.

Tollered IF hade från mitten av 1940-talet fram till 1960-talet ett klart försprång över Floda BoIF, trots att det i Floda 1948 byggdes en ny idrottsplats i kommunal regi, Tullängen. Tiotalet år senare inleddes utbyggnaden av Floda. Från 1.514 invånare 1960 till dagens centralort 3.300.

Som ett helt personligt minne för mig är och var Tolle-reds Idrottsplats (Spinnarvallen) alltid ”fotbollsplan”. Spela mot omklädningsrummet (söderut) har alltid och avsett resultat varit ett nöje. Bänkarna uppe på schaktningen innebar något nästan oförklarligt. Jag har fått spela på Ullevi och Bislett (verkligen inte för att jag varit bra. Jag har haft tur och hamnat i intressanta lag, (Svenska journalistlandslaget, Göteborgs Idrottsjournalister, Malmö idrottsjournalister).

Men inget har gått upp mot Tollereds idrottsplats i sydlig riktning.

Avspark Kroken

När ungdomar (pojkar) innan de hunnit fylla 15 år före andra världskrigets slut ville spela fotboll under ordnade former var det så gott som en omöjlighet. En del föreningar organiserade juniorverksamhet, då som nu var juniorgränsen oftast 18 år, men långt ifrån alla. I Nordisk Familjeboks sportlexikon, ett uppslagsverk som trycktes 1941, sägs om Juniormästerskap:

”Juniormästerskap, förk. JM (eng. junior champion-ships, ty. Juniorenmeisterschaft), anordnas I Sverige i ett stort antal idrotter i form av DM; i boxning, brottning, friidrott, fäktning, gång, skridskoåkning, tennis och tyngdlyftning även som SM. Riksidrottsförbundet utdelar ej några mästerskapstecken vid junior-SM. Även i flera andra länder anordnas nationella mästerskap för juniorer. Märkliga genom de tävlandes höga standard äro U.S.A:s juniormästerskap i friidrott.”

Kapitlet ungdomsidrott i boken behandlas över fyra spalter och är typiskt nog behandlat av professorn E. Howhü Christiensen, professor i kroppsövningarnas fysiologi vid G.C.I. – idrottslärarutbildningen som numera kallas GCI.

Fint ska de va…

Texten handlar till stor del om förmaningar. Mer än vid ett tillfälle betonas risken av långdistanstävlingar för inte ytterst väl förberedda deltagare. Minns att längsta löpdistansen som kvinnor fick delta i vid OS 1928-1960 var 200 meter.

Men som sagt, junior-DM, och -SM, förekom i flera grenar. DM för juniorer i fotboll lär ha arrangerats första någon gång kring 1920.

För fotbollsintresserade ungdomar gällde det fortfarande i många år att ta saken i egna händer. Föreningarna var inte intresserade att hjälpa dem. Av egen erfarenhet vet jag att de heller inte var intresserade av att låna ut sina anläggningar i de fall och då oftast på landsbygden där de själva drev dem. I storstäderna (Göteborg och i liten mån Malmö bidrar med mina erfarenheter) ställde städerna/kommunerna upp med sina öppna anläggningar (Heden, Ånäsfältet, Karl Johans torg är exempel från Göteborg) och lånade ut bollar och färgade band, för att skilja spelarna åt. Där samlades ungdomar och delade upp i lag på skolfri tid. Under skoltid låg verksamheten av naturliga skäl nere.

Det är mot den bakgrunden uppmärksamheten ska riktas mot det som hände i Tollered något av åren 1947-1948 (jag är nästan säker…) då det på anslagstavlorna i samhället sattes upp lappar som talade om att unga pojkar var välkomna till idrottsplatsen, eller bollplan som den äldre generationen oftast sa, för fotbollsträning två gånger i veckan. Jag har inget minne av att jag eller någon jag kände hade hört talas om organiserad fotbollsträning för så unga pojkar. Jag ångrar att jag inte senare i livet ställde frågan till någon av initiativtagarna – jag utgår från att Harald Hansson, ”Kula”, och Elon Svensson (”Bas-Elon”) som ledde verksamheten också var de som startat verksamheten.

Jag vill minnas att vi var någonstans kring 20 ungdomar som regelbundet samlades. Jag deltog bara ett och ett halvt år. Sedan började jag läroverket, Alingsås Samrealskola och fick svårt få tiden att räcka till. Resorna till och från Alingsås krävde sin tid.

Ytterligare två pojkar från Floda, också med rötterna i Tollered, bröderna Eje och Tommy Johansson, deltog också. Deras pappa hade varit framstående målvakt i Tollereds IF, Gösta ”Jocke” Johansson. Vi cyklade varje träningskväll till Tollered. Tränade i en dryg timma och duschade i det iskalla vattnet, satte oss på cyklarna och for hem.

Mest framträdande av de ungdomar som deltog i fotbollsträningen var Bernt Andersson, senare då han ingick i IFK Göteborgs allsvenska lag hade hans familj tagit namnet Attemalm. Bernt spelade centerhalv, mittback. En på den tiden rakt igenom defensiv uppgift. Han gick under namnet ”Bentan” och var den mest tekniske av oss alla. Eje Johansson var också duktig och en spelare som stack ut var även Kjell Karlsson, ”Lille-Kjell” kallad. Ovanligt storvuxen för sin ålder och en mycket greppsäker målvakt.

Jag minns att Kjell spelade en A-lagmatch redan när han var 14 år och att han skötte sig mycket bra. När jag senare i livet kom att följa Andreas Isacson från Smygehuk (Östra Torps IF och Trelleborgs FF till en början) gjorde jag gärna jämförelse med Lille-Kjell – jag tyckte att de var lika både vad det gällde kroppskonstitutionen och sätt att spela. Tyvärr slutade Kjell Karlsson tidigt, jag tror inte att han var äldre än 16-17 år. Han hade förutsättningar att nå långt och de som sett Yngve Bergfelt, ”Jana”, växa upp och spela två matcher för presslandslaget och vara reserv på hemmaplan i VM-slutspelet 1950 i Brasilien, menade att Kjell hade minst lika stor talang som elitmålvakten Yngve Bergfelt.

Utöver tolleredpojkar och vi tre Flodagrabbar fanns ett litet inslag pojkar med rötter i Baltikum, främst Estland. Kriget hade fört ett stort antal baltiska flyktingar men också en del finska till Tollered. Jag minns namnen på flera, tror jag: Udo Kivilaid, Henno Äärlaht och Helmut Nurms som bodde på Gärdet. Jag kan ha missat stavningen av namnen på någon. Det förekom under alla omständigheter inga ”vi” och ”de”. Inget tjaffs om att vi med rötterna i Tollered skulle ha några fördelar.

Lars-Erik Frodelius, Rolf Jakobsson, Tore Eriksson, Lars-Erik Hallqvist, Leif Säll och Lars-Erik Jansson är namn på andra tollerdgrabbar i laget. Vi var födda 1934 och åren närmast efter. Jag vet att jag glömt några. Sedan initiativet blivit vidare känt kom också någon/några till utifrån, från Hemsjö.

Elons och Kulas initiativ var helt klart före sin tid, långt före, än en gång, jag skulle gärna vilja ha känt till varifrån Kula och Elon fick sina impulser.

Malmö FF har namn om som sig att ha varit ban-brytande när det gäller ungdomsfotboll. Eric Persson berättade gärna om sin förenings olika ungdomssatsningar. I samarbete med de lokala största tidningarna arrangerade och administrerade MFF ett banbrytande arbete på ungdomsfotbollens område. Skolturneringen för folkskolelag tillsammans med Arbetet och för läroverkslag ihop med Sydsvenska Dagbladet. Dess-utom fanns över hela Sverige läroverksturneringen om Kronprinsens pokal (senare kung Gustav VI Adolf) som Dagens Nyheter tillsammans med Svenska Fotbollförbundet (SvFF) stod bakom. Uppmärksammad bland läroverksungdomar, inte av särskilt många fler.

Men mot vilka lag spelade vi? Jag har svårt minnas fler än Uddareds IF. Uddared mellan Jonsered och Partille var Jonsereds IF:s ungdomslag på den tiden. Jag kan också tro att vi mötte Lerums IS, kanske också Stenkullens GoIK (i vart fall ett antal pojkar från Stenkullen och kanske Alingsåslagen AIF, Gerdskens BK och Holmalunds IF. Det var inte match varje vecka. Möjligtvis en gång i månaden.

Elon och Kula var duktiga och ordningsamma ledare. De hade auktoritet och var rättvisa. Trots att jag inte tillhörde de självskrivna i laget kände jag mig aldrig orättvist behandlad. Däremot lärde jag mig en hel del som jag senare haft nytta av i livet. Jag kan utan vidare påstå att Elon och Kula tillhör de idrottsledare jag under ett långt liv haft som föredömen. Där också en man som Erik Olausson i Floda platsar.

En ”årgång” över oss fanns en bra kull bollsparkande tolleredgrabbar: Yngve Samuelsson, Tommy Adamsson och Kurt Eriksson var alla talangfulla spelare. Tyvärr omkom de två sistnämnda båda i arbetsplatsolyckor. De samlades aldrig i ett och samma pojk- eller juniorlag, de var unga seniorlagsspelare i Tollereds IF.

På den tiden var ungdomsidrott ett okänt begrepp. ”Tids nog blir du stor nog att idrotta” var en allmän uppfattning. Samma regler gällde för oss ungdomar som för äldre. Skadade spelare fick inte ersättas. Ungdomsverksamhet sågs av de flesta mera som ett besvär än en rekryteringskälla. Dessutom kostade dräkter och bollar pengar och ibland ville domaren (oftast Gustaf Rydgren) ha två eller tre kronor för att döma. Tollereds IF var generöst, vid matcher fick spelarna oftast en läskedryck per man. I Floda BoIF där jag spelade senare, fick vi oftast dela på en läsk – det gällde även i B-laget

Jag vet inte när Elon Svensson och Harald Hansson överlät sin verksamhet åt andra. Klart är att andra tog vid – ungdomsfotbollen har sedan dess bara utvecklats och lockat allt fler.

Men ingen kan ta från Tollereds IF att ha tillhört pionjärerna.

David var Tollereds första fotbollskändis

David Emanuelsson var nio år då Tollereds IF 1908 bildades och spelade knappast någon framstående roll.

Fem år senare ersatte han Harry Bagge som varit ordförande sedan starten. Om jag minns min historia rätt flyttade Bagge till annan ort för att studera.

David satt kvar på posten i tre år, var borta i två år, innan han återkom som ordförande 1919-1920. 1926 återkom han ett år för tredje och sista gången. Då hade TIF 1921-1926 haft fyra ordförande på fem år. David Emanuelssons tredje och avslutande ordförandeperiod blev hans sista. Men jag vet att han var ett aktat namn i samhällets fotbollskretsar, ”Malles-David”, som han kallades, var ett aktat namn i Tollered. Inte minst då de gällde fotboll.

Hans föräldrar, Tina (Albertina) och Johan, som var förman på fabriken, bodde på andra våningen i Kroken. Ett bostadshus inrymmande 18 arbetarbostäder. Johan och Tina fick tre barn, döttrar Ebba, född 1894, och Alf-hild, född 1904, samt mellanbarnet David. Ebba och Alfhild blev sin familj trogen. Ebba jobbade ”på fabriken” medan Alfhild hamnade på kontoret. De flyttade aldrig hemifrån. Först i familjen dog Tina, 1939.

Hennes död är mitt livs första säkra minne. Tina begravdes den 3 september 1939. Som seden var på den tiden stannade liket kvar i närheten av bostaden fram till jordfästningen. Begravningsföljet samlades vid sorgehuset och efter de två hästarna som drog vagnen med kistan gick hela begravningsföljet från Kroken till Skallsjö kyrka på söndag förmiddag.

Jag minns att jag, tre och ett halvt år gammal, satt på andra våningen i Kroken, mot Norra fabriken, och såg hur följet sakta gav sig i väg. Jag minns vad farmor sa: ”Kanske Tina hade tur, vi vet inte vad som väntar oss?”

Två dagar tidigare hade andra världskriget inletts då tyskarna gått in i Polen. Minnet av farmors ord har jag burit med mig genom livet. Inget annat som jag möjligtvis upplevt tidigare kan jag lika säkert precisera – tre och ett halvt år gammal och en händelse som spelat så stor roll i mitt liv har jag knappast upplevt – trots att vi som bott i Sverige kom så lindrig undan jämfört med så många andra.

Vi bodde vägg i vägg med ”Malles-Johan” och hans familj. I vårt ett rum med kök bodde farmor Frida Jonasson (född 1885), pappa Thorsten (född 1908 och faderlös efter att farfar drabbats av en olycka samma år), farmor inledde aldrig något nytt förhållande) och från 1935 mamma Elin, som växt upp på torpet Högås i Hemsjö, också i samma lägenhet. Högås är enligt uppgifter Alingsås högst belägna bostad.

Åter till familjen Emanuelsson. En organiserad nykterhetsfamilj (IOGT) och idealisk granne: diskret men framför allt hjälpsam oavsett vad saken än gällde. Inget av de tre barnen hade några som helst egna familjeband. Trots det hade systrarna speciellt bra hand med barn. Ingen som växte upp i Tollered på 1940- och 1950-talen kunde undgå att bli engagerade i deras fina sociala ungdomsverksamhet som de drev inom IOGT.

Jag bär på minnet av tre vänliga människor och att de lärde mig att tycka om Pommac – det gör jag än i dag.

David flyttade till Göteborg relativt tidigt. Han ut-bildade sig till tidsstudieman och utbildade sig/praktiserade i England. Bara det skapade en nimbus kring honom. Fram till långt efter kriget var David Emanuelsson den ende man jag träffat som varit i England!

David kom ofta med bussen från Floda på lördagskvällarna, han hade åkt tåg till Floda.

Han hade två ovanliga ”extraknäck”. Det långt innan ordet extraknäck ens var ”påtänkt”. Han var kanslist på Göteborgs Fotbollsförbund (GFF). Den förste svensk, om så bara för en halvtidstjänst, som var anställd av en idrottsorganisation. Idrottsledare var idealister, det krävdes många ingående diskussioner innan GFF tog beslutet att arvodera tjänsten. Göteborgs Fotbollsförbund och småklubbsorganisationen Fotbollstrusten var kända som ”Sveriges snålaste förbund”. Det blev i mitten av 1950-talet nära nog upplopp när domarna krävde höjd ersättning av sin lägsta taxa, de ville ha tre kronor istället för två för att döma entimmesmatcher. Domarna hotade med strejk, föreningarna gick till flera otäcka personangrepp.

Harry Hjörne som vid denna tid började bygga på sin idé om ”folktidningen” Göteborgs-Posten (”göteborgarna ska uppleva att de föds, lever och dör i GP”), satsade på tabeller från olika slags lagidrotter, främst lag-sporterna. Hjörne var en idog man, han dammsög marknaden för att hitta rätt person och det hade han gjort när han hittade David Emanuelsson. David blev kvar som ansvarig för GP:s ”tabellmakeri” fram till veckorna före sin död. Han har när anledningarna till att GP blev den västsvenska tidningsvärldens dominant nämnts som en starkt bidragande orsak till att GP nådde den position som den gjorde. ”Alla” idrottsintresserade skulle ha GP:s tabellsidor. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) var ”för fina” för den slags dagsländor som idrottstabeller utgjorde och Ny Tid saknade ekonomiska resurser – redan på 1920-talet började idealiteten så sakteliga att dala. Skyll nu inte på dem vars idealitet sakta bleknade – skyll på dem som alltid står vid sidan om med händerna i byxfickorna medan idealisterna undan för undan viker ned sig efter det hårda och oförsonliga trycket från dem som aldrig tjusats av idealitetens behagliga vindar.

När David kort före sin död firade sin 60-årsdag fick han ha emot mycket beröm från både den ideella idrotten och för uppdragsgivarna inom idrotten och media, i synnerhet Göteborgs-Posten.

David Emanuelsson fyller 60 år.

Sextio år fyller i dag en av landets skickligaste fotbollsdomarinstruktörer, kanslisten vid Göteborgs fotbollsförbund, hr David Emanuelsson, Stuartsgatan 4, Göteborg. Jubilaren blev redan vid unga år biten av fotbollsspelets tjusning, men en elakartad knäskada stoppade hans aktiva karriär. Han ägnade sig 1 stället åt att leda matcherna o. avancerade snart till förbundsdomare. Under 1927-36 var han en av de flitigast anlitade göteborgska rättsskiparna. Pondus, gott omdöme och en noggrann insikt i reglernas anda och mening kännetecknade hans sätt att sköta visselpipan och de egenskaperna går också igen då han numera instruerar våra domare och domaraspiranter. Som lärare i regelkännedom är han den perfekte pedagogen, vilket jag antar alla som gått igenom någon av hans kurser kan intyga, Ända sedan 1935 har han varit en av instruktörerna vid GFF:s domarkurser.

David Emanuelssons ordningssinne och stora skicklighet har även gjort honom till en uppskattad kanslist vid Göteborgs fotbollsförbund och han har med undantag av vissa korta perioder uppehållit denna syssla i nära tjugo år. Även vi på Göteborgs-Postens idrottsredaktion har haft stor glädje av David Emanuelssons sinne sedan för siffror och spelprogram fem år är han ansvarig för våra idrottstabeller, en uppgift som inte hör till de mera tacksamma, men helt kräver sin man, då det ju finns skäl att anta att just tabellerna och resultaten är den del av idrottsreportaget som läses mest.

Duke.

Hans aktiva fotbollskarriär avbröts tidigt av en knä-skada. En menisk som flyttade sig en liten bit stoppade på den tiden mer än en lovande fotbollskarriär. David Emanuelsson slutade inte med fotboll, han blev domare.

Efter hans död fick jag en del av det han efterlämnade. Jag hade hört rykten om att han dömt i allsvenskan men har aldrig funnit några bevis på det. Däremot var han högt i hierarkin bland dem som skötte utbildningen av domarna i hela landet – och i division 2 dömde han, det vet jag.

När Tollereds IF hade gästande celebriteter, som IFK Göteborgs veteraner med ”Svarte-Filip” Johansson och bröderna Rydberg, kom David resande med portfölj och visselpipa. Känd som korrekt men också som diskret. Kanske lite torr och inte känd för att använda pipan i onödan.

En historia har jag hört berättats om honom. ”David dömde en match i Tollered och två ’biffar’ satte fart från var sitt håll fart mot boll och motståndare. Den ene vek i sista stund ner sig och undvek kollision. David blåste frispark till den som vek ned sig och varnade hans opponent, som protesterade hej vilt med motiveringen att ’inget hänt’. David förklarade då, ’du visade ful uppsyn och skrämde din motspelare, därför varnar jag dig’. ’Ful uppsyn’ var ett begrepp som efter det ofta användes vid Tollereds idrottsplats!

När jag var fyra år drabbades jag av lunginflammation i samband med att vi höll på att flytta till vårt nybyggda egna hem i Floda, till det som kallades Tolleredgatan. Idag heter gatan Södra Nääsgränsvägen.

Systrarna Emanuelsson hjälpte under min sjukdom och flytten mina föräldrar att passa mig. De var duktiga på att underhålla en liten fyraårig febersjuk pojke. Men alltid räckte inte deras tid.

Vid ett tillfälle ryckte David in. Han motsvarade knappast ens den tidens krav på att sysselsätta en sjuk fyraåring. Men gjorde han egentligen inte det…?

Jag minns än i dag hur han berättade om att han i England sett Arsenal med spelare som Alec James, David Jack, Eddie Hapgood, Ted Drake, Alex Baldwin för att inte tala om den oförnekliga managern Herb Chapman. När jag numera berättar historien muntligt brukar jag säga att en tidigare totalt okänd värld utanför Tollered, uppenbarade sig för mig.

Fotboll blev de närmaste 84 åren, minst, en stor del av mitt liv, Arsenal blev mitt första favoritlag (det är det än i dag). David öppnade ögonen på mig till en värld som jag sedan dess aldrig slutit dem helt för.

Så länge han levde försåg han mig med biljetter, ibland fick jag betala när han inte hade tillgång till fri-biljetter. Han öppnade också om inte på vid gavel så ändå gläntade på tidningsvärlden/massmediavärlden där jag levt så många år och fått träffa så många trevliga, snälla, glada, intressanta och positiva människor – och som i alla vackra sagor också en och annan otrevlig.

Men det sistnämnda är minst av allt David Emanuelssons fel.

David Emanuelsson var Tollereds IF förste fotbollsprofil – förhoppningsvis fortsätter han få efterträdare och är inte den sista!